Olycksdagen

Idag måste ha varit våran otursdag. Vi vaknade upp pigga och alerta och redo för en dag på stranden, vi kom iväg i någorlunda god tid, dock en timme senare än beräknat, men vi var på g iallafall. När tåget kommer hoppar vi på det, spelar lite kort och allt är frid och fröjd tills vi tittar ut genom fönstret och Eric säger att han inte alls kan känna igen sig. Han hade såklart rätt och det visade sig att vi åkt halvvägs till Cleveland, det vill säga motsatt håll till Guldkusten så det var ju bara att snällt stiga av, ta ett nytt tåg tillbaka till South Bank och hoppa på det rätta tåget.Till slut når vi Guldkusten fyra timmar senare, det är varm och vi skuttar ner till stranden. Där är det väldigt blåsigt så vi bestämmer oss för att lägga oss i en liten sluttning för att få skydd. Som tur var låg ju jag på rätt sida om Eric så han fick ju dubbelt så mycket sand på sig, stackarn.

Vi är duktiga och smörjer in oss och allt man bör tänka på i solen, dock bli ju solskyddet som en scrubbkräm efter som det är hälften sand hälften kräm. Vi ligger på stranden i en och en halv timme ungefär till det blir skugga på stranden tack vara alla höghus, vi bestämmer oss för att bege oss hem igen, men innan det blev det till att dela på en glassstrut, mummsigt.

Efter det är det dags att gå på toa och byta om för att dra hem, hittar en handikaps toalett, yeay, det är bajs all over the place, så vi fick hitta en ny toa för att sen kila till bussen. Då kommer Eric på att han har tappat sin förlovningsring, ja tröstar honom och säger att vi kommer att hittar den. Vi går hela, samma väg tillbaka till stranden, hittar vår spot och ser en detektorman som letar efter saker i sanden, jag springer snabbt fram till honom och ber snällt om han kan leta där vi satt efter våran borttappade förlovningsring och hans svar blir:
- This is what I do, if you want me to help you, you have to pay me.
Jag sa till honom att det är inte vilken ring som helst det är ju den enda ringen, men det fattade han inte. Jag blev så arg att jag sket i det för han hade säkert redan hittat ringen och vi hade ju inga pengar heller, vi hade inte ens något av värde vi kunde ge honom för att försäkra honom om att han skulle få pengar vid ett senare tillfälle. Fy vad jag hatar folk som skrattar sig lyckliga på andras olycka....detektor-gubb-as...vi försökte så gott vi kunde att gräva runt i sanden, men tan lycka så vi sa att vi ska iallafall spara ihop pengar och beställa en ny likadan, så efter ala tappra försök så var det bara att med dystra steg bege sig hemmåt.

Bussen kom såklart inte heller så vi fick vänta i över en timma på den. När vi är på väg hem så är vi så slut att det enda vi kan tänka på ar att komma hem och dö i sngen, vilket vi faktiskt gjorde.

Det var verkligen den värsta olycksdag jag varit med om, som tur är fungerade våran kylväska superduperbra så vi hade god massäck med oss hela dagen och Eric är verkligen en pärla och det bästa sällskapet jag kunde ha haft idag när allt bara gick så fel.

Kramar Ida